Jag skar mig idag. Första gången i mitt liv (nej, andra egentligen) som jag skar mig. Varför skriver jag här? Hade typ glömt av den här bloggen... Men kände bara att jag var tvungen att skriva någonstans så kom jag och tänka på den här. 

Varför skar jag mig egentligen? Jag har alltid haft den åsikten att dom som skär sig är dumma i huvudet och är attentionwhores. Jag kanske är lite attentionwhore fast jag inte vill erkänna det själv? Varför behöver jag uppmärksamhet isåfall? Jag får ju det.. Jag älskar mig själv, eller? Nej, då hade jag antagligen inte gjort såhär. Jag vet faktiskt inte. Det dämpade ångesten, som fan till och med. Efteråt kände jag bara en ända stor lättnad, jag blev helt slö i hela kroppen och ville gå och lägga mig. Blev kall i magen, precis som om jag druckit ett glas kallt vatten en varm sommar dag. Det var skönt, så jävla skönt. Ångesten var borta. 

Har även fått magkatarr igen. Äter inget, är inte hungrig. Dricker som fan. Är svinhungrig, äter två tuggor. Mätt. Ont i magen, röker, hungrig, röker. Mätt. 
Usch. Den vidriga svedande smärtan mellan/under revbenen är tillbaka. Den som kan få en att vika sig av kramp, den smärtan. Den vidriga, onda, djävulska smärtan är tillbaka.

Även ätstörningen är tillbaka igen. Spydde härromdagen. Åt 553 kalorier häromdagen. Då åt jag vattenmelon, spaghetti, champijoner i vitlök + 2 ägg.

Ja, det var väl det. Visst är jag en bra människa?

....    

Bloggar snart. Har lite att skriva om men just nu har jag fullt upp.

Började skriva ett inlägg om detta här, men orkade inte skriva allting så jag la det i utkastet och skrev det på ett annat ställe istället. 

Tänkte lägga upp lite bilder på mig själv. 

Detta är en bild på mig precis när jag hade "börjat" med min ätstörning för ca. 2 år sedan. 

Detta är stax innan jag fick hjälp med min äs. Det var då jag blev påkommen. Tog alltid bilder för att se någon skillnad. 

Ja, ni ser skillnaden. Hann gå ner ett par kilo. 

Tog ett par bilder för några minuter sedan. Såhär ser jag ut nu. 

Har ju gått upp lite mer i vikt sedan jag fick hjälp. Nu vill jag bli sådär smal som jag var på mittersta bilden igen. 

Och det är ni som får följa mig på vägen. Ska dock inte gå ner i min äs igen. Fy.

Lätt sagt bara...

Startade precis min 5 blogg eller något. Ännu en hemlig. Har 2 st andra hemliga men känner att jag vill börja om på nytt nu.

Har i mina tidigare bloggar skrivit om min ätstörning, mina familjeproblem, kärlek, vänner o.s.v så jag kanske kommer kopiera vissa inlägg därifrån. 

Iallafall. Mitt första inlägg. 

Börjar gå tillbaka i mina tankebanor om att gå ned i vikt igen. Varför? Varför blir det såhär? Det är sjukt jobbigt emellanåt. Det är inte riktigt så extremt den här gången som det har vart tidigare. Har bara börjat tänka lite mer på vad jag äter och så vidare. Vill så gärna vara sådär snyggt smal. Är egentligen smal men jag vill bara känna lyckan av att gå ner lite till, igen. Det är en sån underbar kick att ställa sig på vågen och se att man äntligen har lyckats gå ner i vikt som man ville. Det är så skönt att ha den kontrollen. Att kunna styra över något. Som man egentligen inte alls kan styra över, fast man tror att man kan. 

Att titta på thinspo och fundera på hur mycket kalorier det är i det jag äter och tänka på hur jag ska bli av med dem, får en att må bra på ett dåligt sätt. Det får mig att vilja gå ner i vikt igen, att bara känna den där underbara känslan.

Ja, den där underbara känslan. Men att bli sjuk igen, är något jag absolut inte vill. Att vara sjuk i en ätstörning är något jag inte ens önskar min värsta fiende. Men ändå...

Helt sjukt snygga människor. Longing for perfection.