Jag skar mig idag. Första gången i mitt liv (nej, andra egentligen) som jag skar mig. Varför skriver jag här? Hade typ glömt av den här bloggen... Men kände bara att jag var tvungen att skriva någonstans så kom jag och tänka på den här. 

Varför skar jag mig egentligen? Jag har alltid haft den åsikten att dom som skär sig är dumma i huvudet och är attentionwhores. Jag kanske är lite attentionwhore fast jag inte vill erkänna det själv? Varför behöver jag uppmärksamhet isåfall? Jag får ju det.. Jag älskar mig själv, eller? Nej, då hade jag antagligen inte gjort såhär. Jag vet faktiskt inte. Det dämpade ångesten, som fan till och med. Efteråt kände jag bara en ända stor lättnad, jag blev helt slö i hela kroppen och ville gå och lägga mig. Blev kall i magen, precis som om jag druckit ett glas kallt vatten en varm sommar dag. Det var skönt, så jävla skönt. Ångesten var borta. 

Har även fått magkatarr igen. Äter inget, är inte hungrig. Dricker som fan. Är svinhungrig, äter två tuggor. Mätt. Ont i magen, röker, hungrig, röker. Mätt. 
Usch. Den vidriga svedande smärtan mellan/under revbenen är tillbaka. Den som kan få en att vika sig av kramp, den smärtan. Den vidriga, onda, djävulska smärtan är tillbaka.

Även ätstörningen är tillbaka igen. Spydde härromdagen. Åt 553 kalorier häromdagen. Då åt jag vattenmelon, spaghetti, champijoner i vitlök + 2 ägg.

Ja, det var väl det. Visst är jag en bra människa?

....    

Tänkte lägga upp lite bilder på mig själv. 

Detta är en bild på mig precis när jag hade "börjat" med min ätstörning för ca. 2 år sedan. 

Detta är stax innan jag fick hjälp med min äs. Det var då jag blev påkommen. Tog alltid bilder för att se någon skillnad. 

Ja, ni ser skillnaden. Hann gå ner ett par kilo. 

Tog ett par bilder för några minuter sedan. Såhär ser jag ut nu. 

Har ju gått upp lite mer i vikt sedan jag fick hjälp. Nu vill jag bli sådär smal som jag var på mittersta bilden igen. 

Och det är ni som får följa mig på vägen. Ska dock inte gå ner i min äs igen. Fy.

Lätt sagt bara...